Hökarängen!
Idag var jag ute och åkte skidor. HAHA! Ja.. det gick ju. Som vanligt kom jag ju ner, men på mer eller mindre smidiagre sätt. Man skulle kunna tro att Sällskapsresan handlar om mig!
Det började med att jag snubblar till i liften halvvägs upp i backen. Trodde jag skulle ramla men jag lyckades rädda fallet på ett smidigt sätt, trodde jag...
Detta gör att ena skidstaven glider ur min hand och jag fumlar med mina stickade tumvantar och försöka rädda situationen. Jag återfår balansen men ser att staven faller till marken. Jag lutar mig ner för att försöka nå den, men liften åkte ju såklart vidare.
Jag tänkte att jag sträcker mig lite mer efter min stav.
Men knappliften glider mellan mina knän och snart hänger jag med ena handen i ett stadigt grepp runt liftpinnen, hela jag släpas halvt liggandes på marken efter liften och samtidigt stäcker mig bakåt och försöker ivrigt att nå staven som jag bara åker längre och längre ifrån...
Jag inser sakta hur lönlösa mina försöka är. Lika bra ett ge upp. Så mitt i ingenstans får jag släppa liften och hämta staven. Men tro inte att det var lika lätt som det låter! Tänk nu på att jag inte alls kan åka skidor. Så i samma ögonblick som jag släpper liftpinnen får jag bakåt-lut och jag glider bakåt! I ren panik sliter jag mig av skidorna och slänger mig raklång på backen!
Jag fick helt enkelt pulsa ner och hämta staven som var flera meter bakom mig.
BackOnTrack tänkte jag och ser i samma ögonblick att liftarna hänger ca 2 meter ovanför mitt huvud. (Ni vet ju säkert redan om ingen åker i liften åker dom ju mycket högre än om någon sitter på dem) Så... Hur fan gör jag nu då!?
Jaaaa.. det slutade med att jag tog skidorna under armen och pulsade i mina pjäxor i snön genom skogen bort till backen. Snön gick upp till knäna på mig. GUD DEN SOM SÅG MIG!
Väl i backen kände jag mig riktigt duktig och vågade ge mig ut i lite tuffare områden. Jag åker ju sakta, sakta och plogar mig igenom varje sväng.
Plötsligt hör jag nåt som närmar sig i en väldigt fart. Låter som en hel elefanthjord kommer mot mig. Jag vänder mig om och där kommer ett helt gäng skidåkare som bara flyger ner för backen. Säkert 15-20 pers!
Hörde hur Sällskapsresan-snowroller-låten spelades någonstans i mitt bakhuvud.
Jag tänkte: Nu kommer Hökarängen!!! Och jag får lite panik.
Och precis som i filmen swishar dem förbi mig i en väldans fart och jag tappar kontrollen och ramlar, glider ner på röven ett par meter i backen och lyckas tillslut få stopp på fallet med hjälp av skidorna som bara sprutar upp snö på mig...
HEJ STIG HELMER!
Ja, men förutom detta gick det riktigt bra! HAHA!
Det började med att jag snubblar till i liften halvvägs upp i backen. Trodde jag skulle ramla men jag lyckades rädda fallet på ett smidigt sätt, trodde jag...
Detta gör att ena skidstaven glider ur min hand och jag fumlar med mina stickade tumvantar och försöka rädda situationen. Jag återfår balansen men ser att staven faller till marken. Jag lutar mig ner för att försöka nå den, men liften åkte ju såklart vidare.
Jag tänkte att jag sträcker mig lite mer efter min stav.
Men knappliften glider mellan mina knän och snart hänger jag med ena handen i ett stadigt grepp runt liftpinnen, hela jag släpas halvt liggandes på marken efter liften och samtidigt stäcker mig bakåt och försöker ivrigt att nå staven som jag bara åker längre och längre ifrån...
Jag inser sakta hur lönlösa mina försöka är. Lika bra ett ge upp. Så mitt i ingenstans får jag släppa liften och hämta staven. Men tro inte att det var lika lätt som det låter! Tänk nu på att jag inte alls kan åka skidor. Så i samma ögonblick som jag släpper liftpinnen får jag bakåt-lut och jag glider bakåt! I ren panik sliter jag mig av skidorna och slänger mig raklång på backen!
Jag fick helt enkelt pulsa ner och hämta staven som var flera meter bakom mig.
BackOnTrack tänkte jag och ser i samma ögonblick att liftarna hänger ca 2 meter ovanför mitt huvud. (Ni vet ju säkert redan om ingen åker i liften åker dom ju mycket högre än om någon sitter på dem) Så... Hur fan gör jag nu då!?
Jaaaa.. det slutade med att jag tog skidorna under armen och pulsade i mina pjäxor i snön genom skogen bort till backen. Snön gick upp till knäna på mig. GUD DEN SOM SÅG MIG!
Väl i backen kände jag mig riktigt duktig och vågade ge mig ut i lite tuffare områden. Jag åker ju sakta, sakta och plogar mig igenom varje sväng.
Plötsligt hör jag nåt som närmar sig i en väldigt fart. Låter som en hel elefanthjord kommer mot mig. Jag vänder mig om och där kommer ett helt gäng skidåkare som bara flyger ner för backen. Säkert 15-20 pers!
Hörde hur Sällskapsresan-snowroller-låten spelades någonstans i mitt bakhuvud.
Jag tänkte: Nu kommer Hökarängen!!! Och jag får lite panik.
Och precis som i filmen swishar dem förbi mig i en väldans fart och jag tappar kontrollen och ramlar, glider ner på röven ett par meter i backen och lyckas tillslut få stopp på fallet med hjälp av skidorna som bara sprutar upp snö på mig...
HEJ STIG HELMER!
Ja, men förutom detta gick det riktigt bra! HAHA!
Kommentarer
Trackback
