Sagan Om Sanna

Just exakt precis just nu slog det mig.
Just exakt precis just nu kom livet ikapp mig. Eller rättare sagt, kom jag ikapp med livet.

Den här hösten har förändrat mig. Förändrat mitt liv.
Den har vänt upp och ner på allt jag har, skakat om det. För att jag sedan ska kunna bygga upp det på nytt igen.

Sen jag kom hem ifrån Kos har livet levt åt mig, jag har inte levt livet, det har levt ÅT mig. Ödet har tagit mig till nya spår jag inte hade ens drömt om innan. Hade något sagt detta till mig i somras hade jag skrattat och frågat om denne inte var riktig i huvudet. Men det är sant, det hände, och händer än.

Detta kommer att bli ett långt inlägg. Läs om du vill.
Såhär är min story.

Vi är 4 glada tjejer på resa till soliga Grekland. Detta är mitten av augusti. Vi ligger på stranden och jag upptäcker att jag fått sms. Min chef ber mig ringa honom så snart jag kommit hem till Sverige.
Jag reser hem, ensam. Till Lindesberg kommer jag vid 4-5 snåret på morgonen. Bara 3 timmars sömn och jag är inte alls redo för det arbetspass som komma skall.
Jag möter upp min chef och undrar varför han bett mig kontakta honom. Han säger kort och gott:

-Örebro eller Täby?

Varpå jag snabbt svarar Täby. Att anta utmaningar är något jag sällan backar för. Bra!, säger han och simsalabim har jag jobb i Sthlm. Slutet av augusti och 2 veckor senare är min väska packad, jag kramar mina föräldrar ajdö och flyttar.
Jag flyttar in till min syster och hennes familj. Det är snällt av dem, jag förstår inte ens att dem orkar. Jag har mycket att ge igen till dem.

Dagen därpå är min första arbetsdag. Det är sån jävla skillnad mot vad jag är van vid! Men jag gillar det.

Jag pendlar varje dag till jobbet. 15 min promenad till stationen. 40 min tåg. Byte till tunnelbana i 6 min. Byte til roslagsbana 18 min.  Detta är effektiv restid. Alltså tillkommer väntetider, promenadsträckor mellan byten och ev förseningar.
Detta är one-way-ticket. Hem har jag samma resa. EVERY FUCKING SINGLE DAY!

Detta leder såklart till att jag letar bostad, samt att jag inte vill vara inkräcktare i familjen Wasells hushåll längre än jag behöver.  Men att hitta bostad i Stockholm är ingen dans på rosor. Jag har besökt lägenheter, rum, villor, uthus... you fucking name it.
Jag har fått lånelöfte. Jag har ringt säkert 20 olika mäklare. Jag har varit på 14 lägenhetsvisningar för bostadsrätter. Jag har budat. Jag har förlorat. Jag har höjt lånelöftet. Jag har budat mer.
Nu har jag en. Nu är den min. Den står i Sanna Karlssons namn.
Om 1 vecka har jag en egen dörr med en namnskylt som säger S. Karlsson.


Om nu detta vore det enda....

I somras hittade jag av en slump papper om Telia i fjällen. Detta papper låg i kopiatorn som någon glömt kvar. Detta är alltså ett säsongsjobb som säljare i Sälen och Åre för våra butiker där. Så jag tog en kopia, skickade iväg mitt CV och tänkte inte mer på det.

Tiden gick och gick och gick. Inte tänkte jag så mycket på den ansökningen. Det händer ju som sagt en del annat i livet. Men för 3 veckor sedan ringde en tjej till mig. Hon presenterade sig och sa att hon satt med mitt CV  i handen och ville intervjua mig. Dagen efter står hon i min butik i Täby och vi tar arbetsintervjun över en thaibasilika-kyckling.
Två veckor senare ringer hon och ja, jag har fått jobbet.

Problem: Lägenheten, jobbet, mitt nya liv.

Tankarna spårar. Om, men, när, var, hur? Kommer det gå? Vad gör jag med lägenheten? Har jag något jobb kvar i vår? Kan jag? Vill jag? Ska jag?

Men ja. Jag kör. Man lever bara en gång. Glöm aldrig det!

Lösning: Ett kollega vikarierar för mig och tar mina tider. Hon tar också min lägenhet under tiden jag är borta. Snabbt, smidigt. Precis som resten av hösten varit.

Och här är jag nu. 1 vecka kvar till flytt, 3 veckor kvar till fjällsäsongen. 4 månader i snö.





Känslorna liksom bubblar över och jag vet inte var jag ska fly. Jag vill fly. Bara en kortis. Bara för att hinna andas lite. Bara för att hinna förstå vafan det är som händer. Men det finns ingen chans för sånt. Min nästa paus blir i april när jag kommer tillbaka hit.

Men just exakt precis just nu kom det, medvetandet. Detta händer mig. Och det händer mig nu.
Jag vet inte om jag ska skratta. Ska jag gråta? Jag är glad. Jag är ledsen. Jag är nyfiken. Jag har ågren. Jag är stressad. Jag är positiv. Jag är nervös. Jag är trygg. Jag är osäker. Jag laddad. Jag är utmattad.
Det sistnämnda framför allt. Utmattad.


Men jag ser ljust på framtiden och jag har förmodligen världens mest händelserika liv just nu. Detta är starten för min framtida karriär. Och jag vet, jag kommer gå långt.
Men nu. Nu behöver jag bara tid för att andas....