Sliten och arg

Det värsta som finns är att bli omkörd av bussen man ska åka med 20 meter innan busshållsplatsen.

Trots min tunga packning började jag småspringa efter bussen i hopp om att den ska se mig och stanna in. Det gör den inte. Den växlar upp till femans växel och susar förbi mig i 70km/h. Snön under mina fötter är så hårt packad att den blivit snorhal och jag känner hur mina fötter motvilligt glider iväg åt varsitt håll. Nanosekunden innan jag tappar balansen återfår jag fotfästet. Jag svär. Över isen, över bussen, över min täppta näsa som inte går att andas genom, över att jag är trött... Jag suckar högt för mig själv sedan vänder jag mig om och går tillbaks hem igen.

Nu sitter jag här i soffan på Norr. Och här ska jag sitta drygt en timme till. Sedan ska jag ta min tunga packning igen och göra ett nytt försök. Nästa gång får jag fan inte missa bussen, då missar jag jobbet och det vore riktigt, riktigt illa!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0