Sagan Om Sanna

efter den BÄSTA månaden i mitt liiiiiiiv!

Fan så sorgligt det har varit dom senaste dagarna. Sista kvällen ute på texas var hemsk. Tårarna bara sprutade på de flesta av oss och alla kramar som delades ut är mer än vad jag kan räkna till.
Tillslut orkade jag inte mer och smög iväg hem utan ett ord. Klockan var ändå 04.00 och jag skulle ändå upp två timmar senare.

Vaknade på morgonen med en STOR klump i magen. Fan, så himla tråkigt att säga hejdå till min nya familj...
Orkade faktiskt inte gå ner till dom andra och vinka av dom när dom åkte, det skulle bli för tufft. Så istället såg jag dom åka på avstånd från balkongen.

Frukosten var ännu äckligare än vanligt och matlusten knappt befintlig. Gick upp och packade det sista innan jag gick och väckte Peter (som jag förövrigt fick sms från igår, han har fått jobb på starTours! Fan va duktig du är, jag visste att du skulle få jobbet, jag visste det!). Anyway. Han följde med oss ut till bussen och vinkade av oss. Fan det var inte alls kul. Var riktigt ledsen när jag såg min lilla dansk utanför fönstret, så där satt vi, jag och Saana brevid varann och grät.

Men, tårarna torkade och vi kom fram till flygplatsen. Men dålig sömn, jobbiga stunder och ingen mat i magen gör en Sanna arg.  Så jag får nog be min lilla familj om ursäkt för mitt dåliga uppförande!

Somnade på flyget redan innan vi lyft..
Mellan landning i Frankfurt och sedan vidare till Arlanda för ännu ett avsked som var FRUKTANSVÄRT jobbigt. Min extra familj, och nu ska vi skiljas och vara på olika delar av världen. 1 månad tillsammans och det känns som att jag alltid har känt er alla.
Så många olika härliga personligheter och jag bara älskade varenda en av er!
Men jag vågar lova att jag ska träffa många av er igen. Om inte i Sverige så i något varmt land någon stans i den stora vida världen.

När jag träffade pappa på arlanda började jag prata om resan, jag pratade i 2,5 timmar hem plus stoppet på McD (haha jag vet, jag borde va trött på McD vid den här tidspunkten, men nej) och jag pratade två timmar till efter vi kommit hem. Jag pratade tills alla gått och lagt sig och jag inte längre hade nån att prata till. Men morgonen efter började jag igen. Jag har så mkt att berätta, inte en tråkig sekund i spanien så egentigen skulle jag kunna prata i en månad i sträck för att få med allt. Men då är det nog många som har tröttnat på mig.

Men så här i efterhand kan jag med handen på hjärtat säga att det här är det ABSOLUT BÄSTA jag någonsin har gjort! Vilken fantastisk månad, vilka människor jag har mött, vilka erfarenheter jag har med mig hem och faktiskt. Jag har lärt mig såå mycket om mig själv. Och nu vet jag precis var mina stressgränser går. Jag var precis och snuddade på brytningsgränsen, men med hjälp av mina vänner klättrade jag upp igen och jävlar vilka stolt jag är över mig själv nu!
Jag klarade det! Jag överlevde!

Jag åkte till ett "främmande land", helt ensam, utan en aning om vad jag skulle komma fram till. Nu har jag kommit hem med en hel drös nya vänner, en helt ny syn på livet, och så mycket mer kunskap om mig själv.

Sevice&Co, en faaaaaantastisk månad!