FC Barcelona
Idag är det en dag som många av oss elever har sett fram emot. Idag ska nämligen alla som vill till Camp Nou och se FC Barcelona spela. Bussen går om 2 minuter.
Som ni förstår ska jag inte med..
Ni som känner mig vet att jag inte är något stort fan av fotboll. Och visst jag kan förstå att det här är en sån "once in a lifetime thing" men helt ärligt så lockar det mig inte alls att lägga närmare 900 kr på det. Istället sparar jag de pengarna och stannar på hotellet Lloret de Mar.
Jag ska plugga på en examen som vi har nästa vecka. Den här gången är det utflykter som gäller. Provet kommer att bestå av två olika delar. Den första är utanför bussen. Vi ska leda vår grupp genom staden, stanna till efter exakt två minuter och sedan berätta om en sevärdhet i 3 minuter. Som vanligt får vi ju inte ha klocka. Så även den här gången måste vi gå på känsla.
Del nummer två går ut på att vi ska prata om en stad och en utflykt i staden i bussen i 10 minuter! Det är länge! Precis som förra, ingen klocka. Efter mer än 10 minter stoppar de oss och det är inte okej om man pratar i mindre än 9,45. Inte lätt att avgöra de när man står och pratar!
Den här gången har vi inte någn praktik så jag hinner aldrig öva på det innan det smäller. Så det gäller att lägga ner mycket tid på förarbetet.
Förresten, som många av er vet så har jag alltid haft otroigt svårt för att ta feedback. Jag har aldrig kunnat tagit att någon tyckt att jag gjort nåt dåligt. Jag har alltid velat vara perfekt och problemfri. Har någon påpekat något så har jag satt min på tvären direkt. Jag har blivit arg, upprörd och skrikit.
Men här bedöms jag mer eller mindre hela tiden. Både av min själv, mina vänner och även av instruktörerna. Detta är också gärna på scen så att alla hör. Ibland har jag dessutom blivit filmad så att jag själv kan bedömma mig själv.
Men helt plötsligt tycker jag om det! Nu kan jag isället vända på det och göra det till något bra. Så att jag kan göra om och göra rätt. Det är något viktigt som jag lärt mig och som jag kommer ta med mig härifrån!
Idag och igår hade vi en jobbigt lektion som hette Krishantering. Han som föreläste var en dask som jobbat för polisen, som livvakt för danska kunga familjen och även för FBI. Som ni säkert förstår har han varit med om mycket. Mycket otäckt som han delade med sig av till oss. Med hänsyn till känsliga läsare tänker jag inte skriva sakerna här. Men jag kan avslöja att det var blodigt, smärtsamt, chockerande och otroligt jobbigt för deras nära och kära. Vi har också fått se massa hemska filmer och bilder. Allt helt utan förvarning och många av oss blev både ledsna, chockade ioch mer eller mindre illamående. Tsunamin var bland annat ett av de stora samtalämnena. (som jag förövrigt har en speciell relation till, filmerna var inte alls roliga att se) Men som vi sa idag, det är nog bara för att det händer mycket olyckor på destiationerna och vi måste kunna hantera detta, gästerna räknar med att vi kan lösa allt.
Ja vafan, det här verkar bli ett långt inlägg. Så jag kan ju lika gärna gå lite mer grundligt på hur jag har det här.
Det är som jag sagt flera gånger tufft. Dagarna är långa. Många intryck som man får, värmen gör sitt till såklart och det är dessutom folk överallt och man ska prata med alla. Endast 1 av de fasta instruktörerna är svensk och endast 2 av de externa har varit svenskar. De flersta papper och böcker vi får är på dansk, precis som lärarna.
Det är grymt svårt att förstå. Dom fattar inte vad vi säger och vi fattar ännu mindre av vad de säger. Men den senaste veckan har jag faktiskt tyckt att det gått bra? Kanske börjar vänja mig nu.
Lektionerna består mest av att sitta och lyssna. Lokalen vi är i är mörk mörk mörk och stolarna dödar sakta med säkert min rygg. (sängen gör sitt till också..) Vi arbetar ofta i grupp och då gärna med nya människor varje gång så att vi lär oss träffa människor och prata med nya. Ofta ska vi också beblanda oss med danskarna så att vi lär oss prata "skandinaviska".
Maten smakar som jag sagt SKIIIT! Inte nåt har dom lyckats laga till. Varja dag står samma rätter på schemat med endast någon minimal förändring. Pasta/tortellini Något friterat ofta fiskbollar/broccoli (japp friterad broccoli) eller fiskpinnar. Vaje dag och potatis i någon form, även den gärna fritterad så som pommes, krocketter eller mer pommes. Den lilla sallad som finns är halvrutten och smakar, ursäkta uttrycket men, RÖV!
Har också betalat 60 Euro, ja ni hörde rätt, 60 euro för att få dricka till maten. Iofs så får jagdricka så mkt jag vill men ändå!
Rummen, inte alls som på bilderna jag fick innan jag åkte. Men jag har bott på värre. Så länge det inte finns myror eller loppor eller andra inneboende så är jag glad!
Fritiden? Have none!
Hehe, sorgligt med sant. På siestan är jag ofta så trött så ja traskar upp på rummet och sover. Vid middagen hinner man i stort sett bara äta innan man ska gå in igen och ha lektioner fram till läggdags.
Många går ut om kvällar, jag har stannat hemma många gånger. Kroppen säger ifrån. Tröttheten tar över. Min rumskompis har till och med reagerat på hur fort jag somnar. Jag hinner inte mer än nudda kudden innan jag sover. Och inte fan går det att väcka mig heller. Det tyder nog på att jag behöver sova, mer än nånsin.
Ibland kostar jag såklart på mig att gå ut. Ofta ner till krogen precis neranför där hela skolan brukar vara samlad, nu mer även instruktörerna. Det är roligt!
Ikväll kommer det säkert bli utgång när alla kommer hem från fotbollen. Jag har mer eller mindre lovat en dansk att jag ska med. Det är faktiskt den enda dansken jag fattar vad han säger. Han bor tydligen ganska nära sverige så han pratar skånska bara lite konstiga ord ibland, sköööönt!
Men tiden går fort, nu har jag varit här i 3 hela veckor, exakt! Känns inte alls som det. Jag får väl lov att erkänna att jag börjar trvias bättre. Nu känner jag mer folk, jag vågra ta för mig mer och nu tar jag plats. Tog ett tag innan jag kom igång. Men det var ng mest för att jag gick in med inställningen att alla var puckon... ;P
Ja nej, skönt som fan ska det bli att komma hem. Två av mina "närmasta" vänner har gjort mer eller mindre slut med sina pojkvänner under resan. Det har jag ingen lust att gå igenom och jag saknar Sammy som bara den när jag hör sånt. Min bästis!
Saknar också såklart mina vänner, att prata av mig och skratta tillsammans. Helt fatastiskt!
För att inte nämna min familj! FYFAN VAD JAG SAKNAR ER!
Antalet gånger jag ringt hem kan jag räkna på en hand. Min familj betyder såååååååååååååååå mkt för mig och om jag inte sagt det tillräckligt mycket när jag är hemma så säger jag det nu. Jag ÄLSKAR er!
Nu får mitt långa inlägg vara slut. Dags att sätta igång. Ska ta ut pengar, köpa vykort plugga och kanske sova en stund? Ska jag ut ikväll så lär det behövas!
Jag ska nog slå en signal hem också! :)
Skriver så snart jag kan, stora pussar till er alla!
Som ni förstår ska jag inte med..
Ni som känner mig vet att jag inte är något stort fan av fotboll. Och visst jag kan förstå att det här är en sån "once in a lifetime thing" men helt ärligt så lockar det mig inte alls att lägga närmare 900 kr på det. Istället sparar jag de pengarna och stannar på hotellet Lloret de Mar.
Jag ska plugga på en examen som vi har nästa vecka. Den här gången är det utflykter som gäller. Provet kommer att bestå av två olika delar. Den första är utanför bussen. Vi ska leda vår grupp genom staden, stanna till efter exakt två minuter och sedan berätta om en sevärdhet i 3 minuter. Som vanligt får vi ju inte ha klocka. Så även den här gången måste vi gå på känsla.
Del nummer två går ut på att vi ska prata om en stad och en utflykt i staden i bussen i 10 minuter! Det är länge! Precis som förra, ingen klocka. Efter mer än 10 minter stoppar de oss och det är inte okej om man pratar i mindre än 9,45. Inte lätt att avgöra de när man står och pratar!
Den här gången har vi inte någn praktik så jag hinner aldrig öva på det innan det smäller. Så det gäller att lägga ner mycket tid på förarbetet.
Förresten, som många av er vet så har jag alltid haft otroigt svårt för att ta feedback. Jag har aldrig kunnat tagit att någon tyckt att jag gjort nåt dåligt. Jag har alltid velat vara perfekt och problemfri. Har någon påpekat något så har jag satt min på tvären direkt. Jag har blivit arg, upprörd och skrikit.
Men här bedöms jag mer eller mindre hela tiden. Både av min själv, mina vänner och även av instruktörerna. Detta är också gärna på scen så att alla hör. Ibland har jag dessutom blivit filmad så att jag själv kan bedömma mig själv.
Men helt plötsligt tycker jag om det! Nu kan jag isället vända på det och göra det till något bra. Så att jag kan göra om och göra rätt. Det är något viktigt som jag lärt mig och som jag kommer ta med mig härifrån!
Idag och igår hade vi en jobbigt lektion som hette Krishantering. Han som föreläste var en dask som jobbat för polisen, som livvakt för danska kunga familjen och även för FBI. Som ni säkert förstår har han varit med om mycket. Mycket otäckt som han delade med sig av till oss. Med hänsyn till känsliga läsare tänker jag inte skriva sakerna här. Men jag kan avslöja att det var blodigt, smärtsamt, chockerande och otroligt jobbigt för deras nära och kära. Vi har också fått se massa hemska filmer och bilder. Allt helt utan förvarning och många av oss blev både ledsna, chockade ioch mer eller mindre illamående. Tsunamin var bland annat ett av de stora samtalämnena. (som jag förövrigt har en speciell relation till, filmerna var inte alls roliga att se) Men som vi sa idag, det är nog bara för att det händer mycket olyckor på destiationerna och vi måste kunna hantera detta, gästerna räknar med att vi kan lösa allt.
Ja vafan, det här verkar bli ett långt inlägg. Så jag kan ju lika gärna gå lite mer grundligt på hur jag har det här.
Det är som jag sagt flera gånger tufft. Dagarna är långa. Många intryck som man får, värmen gör sitt till såklart och det är dessutom folk överallt och man ska prata med alla. Endast 1 av de fasta instruktörerna är svensk och endast 2 av de externa har varit svenskar. De flersta papper och böcker vi får är på dansk, precis som lärarna.
Det är grymt svårt att förstå. Dom fattar inte vad vi säger och vi fattar ännu mindre av vad de säger. Men den senaste veckan har jag faktiskt tyckt att det gått bra? Kanske börjar vänja mig nu.
Lektionerna består mest av att sitta och lyssna. Lokalen vi är i är mörk mörk mörk och stolarna dödar sakta med säkert min rygg. (sängen gör sitt till också..) Vi arbetar ofta i grupp och då gärna med nya människor varje gång så att vi lär oss träffa människor och prata med nya. Ofta ska vi också beblanda oss med danskarna så att vi lär oss prata "skandinaviska".
Maten smakar som jag sagt SKIIIT! Inte nåt har dom lyckats laga till. Varja dag står samma rätter på schemat med endast någon minimal förändring. Pasta/tortellini Något friterat ofta fiskbollar/broccoli (japp friterad broccoli) eller fiskpinnar. Vaje dag och potatis i någon form, även den gärna fritterad så som pommes, krocketter eller mer pommes. Den lilla sallad som finns är halvrutten och smakar, ursäkta uttrycket men, RÖV!
Har också betalat 60 Euro, ja ni hörde rätt, 60 euro för att få dricka till maten. Iofs så får jagdricka så mkt jag vill men ändå!
Rummen, inte alls som på bilderna jag fick innan jag åkte. Men jag har bott på värre. Så länge det inte finns myror eller loppor eller andra inneboende så är jag glad!
Fritiden? Have none!
Hehe, sorgligt med sant. På siestan är jag ofta så trött så ja traskar upp på rummet och sover. Vid middagen hinner man i stort sett bara äta innan man ska gå in igen och ha lektioner fram till läggdags.
Många går ut om kvällar, jag har stannat hemma många gånger. Kroppen säger ifrån. Tröttheten tar över. Min rumskompis har till och med reagerat på hur fort jag somnar. Jag hinner inte mer än nudda kudden innan jag sover. Och inte fan går det att väcka mig heller. Det tyder nog på att jag behöver sova, mer än nånsin.
Ibland kostar jag såklart på mig att gå ut. Ofta ner till krogen precis neranför där hela skolan brukar vara samlad, nu mer även instruktörerna. Det är roligt!
Ikväll kommer det säkert bli utgång när alla kommer hem från fotbollen. Jag har mer eller mindre lovat en dansk att jag ska med. Det är faktiskt den enda dansken jag fattar vad han säger. Han bor tydligen ganska nära sverige så han pratar skånska bara lite konstiga ord ibland, sköööönt!
Men tiden går fort, nu har jag varit här i 3 hela veckor, exakt! Känns inte alls som det. Jag får väl lov att erkänna att jag börjar trvias bättre. Nu känner jag mer folk, jag vågra ta för mig mer och nu tar jag plats. Tog ett tag innan jag kom igång. Men det var ng mest för att jag gick in med inställningen att alla var puckon... ;P
Ja nej, skönt som fan ska det bli att komma hem. Två av mina "närmasta" vänner har gjort mer eller mindre slut med sina pojkvänner under resan. Det har jag ingen lust att gå igenom och jag saknar Sammy som bara den när jag hör sånt. Min bästis!
Saknar också såklart mina vänner, att prata av mig och skratta tillsammans. Helt fatastiskt!
För att inte nämna min familj! FYFAN VAD JAG SAKNAR ER!
Antalet gånger jag ringt hem kan jag räkna på en hand. Min familj betyder såååååååååååååååå mkt för mig och om jag inte sagt det tillräckligt mycket när jag är hemma så säger jag det nu. Jag ÄLSKAR er!
Nu får mitt långa inlägg vara slut. Dags att sätta igång. Ska ta ut pengar, köpa vykort plugga och kanske sova en stund? Ska jag ut ikväll så lär det behövas!
Jag ska nog slå en signal hem också! :)
Skriver så snart jag kan, stora pussar till er alla!
Kommentarer
Trackback
