Sagan Om Sanna

Att jobba på Telenor xpress är ett otroligt roligt, men ack så slitsamt jobb för psyket. Nästan aldrig hemma, en ständig saknad, långa dagar och samma tjat till varje kund som går förbi..
"Hej, får jag ställa en kort fråga? Vilka ringer du med? Kanon, då ska jag visa en sak för dig!"

Men det är också slitit på det fysiska planet, att stå dagar i ändå på köpcentrets hårda golv, spendera halva natten i volvons framsäte med hög volym och kyla för att chaffören inte ska somna. Man lever på kaffe, redbull, kanelgifflar och McDonalds. Man bara stiger i vikt varje gång man åker förbi en McD, kolesterolhalten är så hög att det ryker ur öronen och folk knarkar ner sig på koffeintabeletter för att hålla sig i trim.

Jag är glad att jag slipper det, faktiskt.
Men ändå saknar jag närheten, sällskapet, skratten, spontaniteten, glädjen att lyckas med säljen, kicken, hitta på massa bus tillsammans, äta tillsammans, resa runt och se sverige, träffa folk, höra nya dialekter och få se att det fakiskt finns någonting utan för Linde-skyltarna.
Det finns ett helt vimmel av fantastiska människor därute som vi inte ens vet att dom finns.

Idag åkte jag in till Örebro och träffa ett kärt gammalt ansikte från mitt gamla team. Aspen, den glada skåningen, stod ute på Österplan och krängde mobiler.
Väldigt trevligt att se han igen!

När jag skulle åka därifrån fick jag syn på Telenorbilen på parkeringen. Fastnade en stund och bara tittade på den. Vilka minnen dom bär med sig, dom där bilarna! Alla gamla goa låtar som man har haft allsång till. Alla djupa samtal man har haft, alla personer som man fakiskt har tillbringat flera timmar tillsammans med i bilarna bland lådor och montrar, alla billekar man har lekt, alla skrattattaker jag och Maria hade, alla felåkningar, alla svordomar, och åter igen.. Alla kanelgifflar man har ätit...