Sagan Om Sanna

Det är faktiskt ganska ofta som jag drömmer mig tillbaka på den gamla goda tiden. Ni vet när man va 14-15 sådär.

Allt handlade bara om kompisar, vänner och pojkvänner.
Man lämnade sin tryga hemmaplan, lärde känna massor med människor och helt plötsligt så var man nån. Man var inte längre nåt litet barn som skulle hålla mamma i handen. Jag kunde stå på mina egna rangliga ben.
Och rangligt var det, många gånger kom man krypande tillbaks hem och ville sitta i knät och bara bli kramad.

Men ändå. Allting var så lätt då, minns att jag satt på msn nätterna i ända och snackade med killarna på skolan. (Ja, ja har alltid umgåts mycket med killar, har alltid haft med killkompisar än tjejkompisar... Det är först nu som tjejer har blivit min grej)

Ibland så fick man tag på nån bra kille, stämde träff nånstans, gick en vända och helt plötsligt var man bästa vänner.
En gång drog vi och kollade på Madagaskar hos en kille, ni vet en hemladdad version på datorn med en grym baslåda inkopplad som ett "wanna-be-bioljud". Men vi hade så himla kul, jag har nog aldrig skrattat så mkt! Hade låten "I like to move it" som ringsignal flera år efter..

Och ibland när det var någon som hade hemma fest eller när någon hade hyrt en lokal, jäklar vilket drag det var! Man dansade hela nätterna, lärde känna ALLA som var där, testade på det mesta och orden "nej tack" visste man inte var det var för nåt. Allt var nytt spännande och lite oförbjudet och det gjorde det bara ännu roligare.

Nu när man är inne på en del bloggar (ni vet dom som är i den åldern), först när jag läser det blir jag bara irriterad och tänker bittert för mig själv att dom borde växa upp. Men sen ändrar jag mig. Jag älskade ju själv att vara i den sitsen, jag har gjort precis samma sak som de gör nu.
Och nu när jag ser det framför mig, så saknar jag det något enormt!