Sagan Om Sanna

Okej, jag har försökt att skriva det här inlägget i över en timme nu.. Jag ändrar, suddar, skriver nytt och börjar om igen..

Det är så mkt som jag vill berätta men som egentligen inte alls är menat att alla ska läsa. Men jag vill bara skrika ut det till hela världen. Ska försöka lägga band på mig och försöka knopa ihop ett någorlunda inlägg i alla fall..

Jag har varit så lycklig nu de senaste månaderna, mitt liv har varit det bästa på jorden. Ingen har kunnat haft det så bra som jag. Ingen!
Nu är jag så himla rädd för att det ska bli sämre bara för att jag slutat på Xpress. Xpress lyfte upp mig till en helt ny nivå med helt nya människor och ett helt fantastiskt jobb. Dessvärre var jag inte alls så motiverad att sälja som jag borde och insåg att det var dags att gå vidare till något som jag brinner mer för, jobbmässigt alltså.
Men det var ju så mkt mer än jobbet det handlade om. Alla nya vänner jag funnit, vissa bättre än andra men fortfarande ingen som jag ogillade. Alla helt fantastiska på sitt egna vis.

Nu är jag rädd för att jag ska ramla ner till den bottenplattan som Lindesberg har att erbjuda. Jag är rädd att jag går miste om mitt livs möjligheter. Att jag mister de fina kontakter jag bundit och framförallt att jag mister känslan jag fått i mitt hjärta.

Spanien känns inte alls lika lockande, för jag vet inte om det nånsin kommer att kunna slå dethär?



Men en sak är säker, jag kommer försöka behålla några fint utvalda människor nära mitt hjärta. Ni hör hemma där och där ska ni förbli :)