Ny vecka, nya möjligheter.
Jag har insett en sak. JAG ÅKER SNART!
1 vecka och 5 dagar kvar tills jag åker till Spanien, Costa Brava och reseledareutbildningen. Dra åt helvete va nervös jag börjar bli nu. Och dessutom måste jag börja tänka på vad jag ska ha med mig. (?!)
Uff, 20 kilo får packningen max väga och herregud jag ska ju vara borta i en månad! Dessutom kan det regna, det kan va soligt och dessutom kan det va ruskigt kallt om kvällarna. Det finns dessutom gym på hotellet, en strand percis neranför och förmodligen ska vi dessutom ut och klänga i lijaner och vara på nån form att klätterbana. (Som inte är min starka sida) Men jag måste ju i alla fall ha med mig kläder till det också. Dessutom ska vi förmodligen på fotboll med Barcelona. Sen ska vi säkerligen ut både en och två gånger. Iallafall om man ska tro de bloggar jag läst från folk som redan gått den kursen.
Det är också dags att börja komma in i den sociala Sanna som jag egentligen är (men som på nåt mirakulöst sätt försvinner spårlöst när jag närmar mig Lindesberg, här har alla en aning om vem jag är, dom är redan fullproppande med fördomar om hur jag ska vara och vem jag är, oavsett om de är sant eller ej). När jag träffar nya får jag på egen hand bygga upp en bild av mig, den rätta bildne av mig som utan några mellan händer har förändrats under resans och skvallrets gång. Jag älskar när det klickar med nya människor. Jag får någon sorts kick. Ett lyckorus som sprider sig genom kroppen. Som att jag verkligen lyckats med nåt.
Fan, jag älskar när jag får vara mig själv för en stund, tänk bara på Telenor. Ta ex sista resan jag gjorde, när jag satt i Uddevalla helt ensam. På kvällen skulle jag gå ner och käka, ensam trodde ju jag men nejdå. Det slutade med att jag satt med ett helt gäng personer jag aldrig träffat förut. Vi satt där i flera timmar. Vi pratade, skrattade, delade våfflor. Bara nån timme efter att jag lämnat sällskapet ringer telefonen. Det var dom som ville att jag skulle byta team, jag skulle bli med dom till Sälen och dom ville verkligen att jag skulle ringa Wisslan och fråga om jag kunde få hänga med dom.
Då känner jag mig lycklig. Då känner jag att jag lyckats, träffa ett gäng främlingar, sälja in mig som person, få folk jag aldrig sett att vilja vara med mig, få en nystart och bara njuta av livet.
Jag bara älskar det!
Förhoppningsvis kommer den här resan vara ungefär samma sak. Ett gäng nya människor, från hela skandinavinen i ett nytt land med en kurs jag alltid drömt om att gå. Det är som uppgjort för mig och jag kommer ta chansen, göra mitt yttersta och kommer garanterat att ligga på topp. Man kan, bara man vill.
1 vecka och 5 dagar kvar tills jag åker till Spanien, Costa Brava och reseledareutbildningen. Dra åt helvete va nervös jag börjar bli nu. Och dessutom måste jag börja tänka på vad jag ska ha med mig. (?!)
Uff, 20 kilo får packningen max väga och herregud jag ska ju vara borta i en månad! Dessutom kan det regna, det kan va soligt och dessutom kan det va ruskigt kallt om kvällarna. Det finns dessutom gym på hotellet, en strand percis neranför och förmodligen ska vi dessutom ut och klänga i lijaner och vara på nån form att klätterbana. (Som inte är min starka sida) Men jag måste ju i alla fall ha med mig kläder till det också. Dessutom ska vi förmodligen på fotboll med Barcelona. Sen ska vi säkerligen ut både en och två gånger. Iallafall om man ska tro de bloggar jag läst från folk som redan gått den kursen.
Det är också dags att börja komma in i den sociala Sanna som jag egentligen är (men som på nåt mirakulöst sätt försvinner spårlöst när jag närmar mig Lindesberg, här har alla en aning om vem jag är, dom är redan fullproppande med fördomar om hur jag ska vara och vem jag är, oavsett om de är sant eller ej). När jag träffar nya får jag på egen hand bygga upp en bild av mig, den rätta bildne av mig som utan några mellan händer har förändrats under resans och skvallrets gång. Jag älskar när det klickar med nya människor. Jag får någon sorts kick. Ett lyckorus som sprider sig genom kroppen. Som att jag verkligen lyckats med nåt.
Fan, jag älskar när jag får vara mig själv för en stund, tänk bara på Telenor. Ta ex sista resan jag gjorde, när jag satt i Uddevalla helt ensam. På kvällen skulle jag gå ner och käka, ensam trodde ju jag men nejdå. Det slutade med att jag satt med ett helt gäng personer jag aldrig träffat förut. Vi satt där i flera timmar. Vi pratade, skrattade, delade våfflor. Bara nån timme efter att jag lämnat sällskapet ringer telefonen. Det var dom som ville att jag skulle byta team, jag skulle bli med dom till Sälen och dom ville verkligen att jag skulle ringa Wisslan och fråga om jag kunde få hänga med dom.
Då känner jag mig lycklig. Då känner jag att jag lyckats, träffa ett gäng främlingar, sälja in mig som person, få folk jag aldrig sett att vilja vara med mig, få en nystart och bara njuta av livet.
Jag bara älskar det!
Förhoppningsvis kommer den här resan vara ungefär samma sak. Ett gäng nya människor, från hela skandinavinen i ett nytt land med en kurs jag alltid drömt om att gå. Det är som uppgjort för mig och jag kommer ta chansen, göra mitt yttersta och kommer garanterat att ligga på topp. Man kan, bara man vill.
Kommentarer
Trackback
